För att få upp pulsen ytterligare avvaktade bandet några extra minuter innan de gick upp på scenen. Under tiden fick publiken ta del av ett bildspel över ett hyreshus i någon förort till London där lamporna i lägenheterna hela tiden slumpvis tändes och släcktes, förutom i en lägenhet antar jag, där förblev det släckt. Jag syftar på händelsen med Joyce Vincent som 2003 avled i sin lägenhet men först 2006 upptäcktes och vilken utgör bakgrund till SW senaste album Hand. Cannot. Erase.
Så slutligen klockan 20.10 blev det dags för bandet att ta plats på scen. Med sig hade SW Adam Holzman - keyboards, Nick Beggs - bas/chapman stick, Guthrie Govan - gitarr samt Marco Minnemann - trummor (dagen till ära iklädd en t-shirt med mumintrollen). Det man kan säga om detta band är att var och en tillhör absolut världselit på sitt instrument. Trots det lyckas SW få summan att överträffa delarna!
Som väntat inledde SW direkt med Hand. Cannot. Erase. vilket är ett temaalbum om Joyce Vincent (se ovan). Jag trodde att de skulle spela albumet rakt av men halvvägs bröt de av med några äldre låtar bland annat Harmony Korine en av mina favoritlåtar från SW första soloalbum men även Lazarus som är en gammal Porcupine Tree låt från Dead Wing albumet dammades av. Sedan fortsatte de att spela klart Hands. Cannot. Erase, måste säga att det nya albumet gör sig strålande även live!
Efter en kortare paus med släckt scen återkom bandet och då var en vit väv nedfälld framför scenen. Bandet körde igång med den episka The Watchmaker från förra plattan The Raven that refused to sing and other stories samtidigt som en video spelades upp på väven, mycket effektfullt. Sedan kom återigen en samling äldre låtar från tidigare album. Speciellt värd att nämnas är Index som var otroligt mäktig live samt den vackra men sorgliga titellåten till förra albumet The Raven that refused to sing.
Konserten varade i drygt två timmar och var för mig som SW frälst något av en religiös upplevelse. Att ett så bra men svårspelat material kan framföras så musikaliskt tight och lekfullt är världsklass! I och för sig var det en av de sista konserterna på Europa turnén så de var intrimmade men det kan också göra musikerna lite oengagerade men så var inte fallet. Snarare verkade de oerhört alerta och på strålande humör. Musikerna skojade med varandra och SW skojade till och med på Nick Beggs bekostnad utan att det för den skull blev krystat, det smittade av sig till publiken. Skulle ha varit riktigt kul att få hänga med bandet en stund efter konserten!
Höjdpunkter var förutom de som nämnts ovan var Regret #9 och Routine från Hand. Cannot. Erase. Tänk bara om Ninet Tayeb hade kommit upp på scen under Routine, så grymt det hade varit! Eller om en av Marco Minnemanns trumpinnar hade hamnat i min hand. Med det spelar ingen större roll i det stora hela. Det var en alldeles utmärkt konsert trots att inte en enda tråkig stund infann sig...
