Två nya fantastiska album i den lite tyngre skolan!

Jag börjar med Caligula's Horse med albumet Bloom. Detta band från "down under" har verkligen tagit proggkritikerna med storm. När jag läste lovorden om dem för tredje gången tänkte jag att visst jag köper skivan så får vi se om den är så himla bra. Det var den inte, den var så väldigt mycket bättre! En av årets absolut bästa album och låten Marigold är kanske årets bästa låt. Tyvärr är det hårt vilket gör att de fina slingorna och starka melodierna kräver tid för att mejslas fram i lyssnarens huvud, men när grovarbetet är gjort så... Liknade grupper som referenser så tänk Haken, Opeth, lite äldre Katatonia samt bandet nedan. Betyg 5 klara DG!

Nästa album är Coma Ecliptic från Between the Buried and Me. Även här är det otroligt mycket fina stämningar väl inbakade bakom en hård fasad. Det är en lång skiva och därmed kräver den sin tribut att bekanta sig med. För den som tar på sig investeringen blir avkastningen god. Growling är inte min grej, tål bara Opeths Mikael Åkerfeldt men här funkar det. Referenser till andra band är samma som ovan. Betyg 4 starka DG!

Några riktigt bra album!

Vill bara passa på att presentera tre riktigt bra album för er som kom med posten förra veckan!

Börjar med den inte helt nya cd:n Visions av Haken från 2011. Många av er känner säkert till den hyllade Mountain som Haken släppte 2013 och vilken varit en av de mest spelade albumen här hos mig senaste året. Visions är i sanning en mäktig cd som klockar in på över 70 minuter. Kategoriseras närmast som progmetal även om det inte känns riktigt rätt. Tungt, rockigt, tekniskt, varierat och oerhört fina harmonier i slingorna. Rekommenderas å det varmaste, 4.5 DG!

Ny kommer ett helt nytt album Anathema - a sort of homecoming. Detta är ett semiakustiskt album (2 cd + 1 dvd filmad av Lasse Hoile) som spelats in på hemmaplan i Liverpool Cathedral 7:e mars 2015. Innehåller låtar inte bara från de senaste albumen utan även längre tillbaka. Avskalat och vackert, bygger mycket på sång och stråkar. Hur otroligt det än låter så kan det nästan bli lite väl smäktande stundtals, 4 DG!

Avslutningsvis så har Bruce Soord precis släppt sitt första soloalbum, S/T. Bruce är kanske mest känd som sångare, låtskrivare och förgrundsgestalt i Pineapple Thief samt för Wisdom of Crowds samarbetet tillsammans med svenske Jonas Renkse normalt i Katatonia. Bruce Soords solo är inte alls likt något av detta utan mycket mer avskalat, lågmält och nästan lite "naket". Visst ibland låter det onekligen lite Pineapple Thief men rösten är nog en stor anledning till det. Musiken är här även mer harmonisk och stundtals är det nästan lite songwriter stuk över det. Låtarna är starka nästan hypnotiska och det är oerhört starkt. Full pott 5 DG!

Härlig batch med höstmusik: del 2!

Japp! Så har brevbäraren gjort ett gott dagsverke igen! Helt otroligt hur rätt det kan bli...

Vi börjar med Steve Rothery (gitarrist i Marillion) och "The ghosts of Pripyat". Pripyat var den nyuppförda stad som låg precis intill Tjernobyl vilken nu endast är en spökstad som naturen åter har tagit i besittning. Svårt att efter ett par lyssningar ge klart besked. Jag älskar Marillions musik och har så gjort i över 30 år men detta är inte Marillion. Men det är vackert, instrumentalt och mycket skickligt! Kanske kul att veta att både Steve Hackett och Steven Wilson gästar. Kommer säkert växa!

Sedan kommer norska proggudarna Gazpacho med "Molok". Albumet känns oerhört gediget och mycket intressant. "Night of the Demon", deras senaste släpp, var en alldeles fantastisk konsert live men nu med Molok väljer de en mer naturlig fortsättning på "Demon". Mycket lovande!

Avslutningsvis Led Zeppelin med "The song remains the same". Inget annat än en klassiker. Här i remastrad 2-cd version som digipackutgåva från 2007. Bluesrock som naglar fast dig framför stereoanläggningen gång efter gång efter gång. Ett mästerverk!

Härlig batch med höstmusik!

Lika osannolik som spännande samling album att avnjuta när hösten gör sitt intåg.

Polska Riversides nya "Love, fear and the time machine" är bland det bästa de släppt och överträffas nog bara av "Second life syndrome". Med andra ord ett måste i skivsamlingen.

David Gilmours nya "Rattle that lock" kändes tveksam men växer hela tiden. Efter två genomlyssningar idag igen så känns den helt rätt. Har dock fortfarande lite svårt när han jazzar till det men det kommer säkert...

Svenska Anekdotens "Until all the ghosts are gone" är en växande skiva som kryper sig på med kluriga slingor, finstämda harmonier och underbar mellotron. En skiva att upptäcka...

Sist då gamla hjälten Gary Numan med den ett par år gamla "Splinter - Songs from a broken mind". Industrisyntspop med stämningsfulla harmonier och djupt mörker. Helt otroligt bra och den kanske största överraskningen av de alla. Känns som om det inte kommit något njutbart de sista 35 åren och så kommer detta. Respekt!

maddAddam

Nu på min blogg hos LitteraturMagazinet maddAddam, tredje delen i Margaret Atwoods dystopiska trilogi.

http://www.litteraturmagazinet.se/daniel-gunnarsson/boklogg/maddaddam-2909143

Sapiens: en kort historik över mänskligheten

På min blogg hos LitteraturMagazinet kan du nu läsa om Yuval Noah Hararis bok Sapiens. Rekommenderad läsning!

http://www.litteraturmagazinet.se/daniel-gunnarsson/boklogg/sapiens-en-kort-historik-over-manskligheten-4210692

Porcupine Tree - Anesthetize box

Så kom den då äntligen! Porcupine Trees nygamla inspelning från Tilburg oktober 2008. Den har tidigare givits ut som DVD och blu-ray men nu släpps den som box med två cd skivor audio samt en DVD skiva. Varje cd är på dryga 71 minuter och DVD:n innehåller de båda cd-skivorna sånär som på två spår! 

Valen av spår är strålande, visst finns det senare utgivet PT material men inte lika bra! Likaså ljudkvaliteten är helt utan anmärkning. Alltså en alldeles fantastiskt guldgruva att ösa ur! 

PT lär inte uppstå igen så gör dig själv en tjänst och köp detta manifest från ett av den progressiva musikscenens viktigaste förnyare!

Ett av 2015-års absolut viktigaste skivsläpp! Ett måste i skivsamlingen hos varje musikälskare...

Tredje Principen

På min blogg hos LitteraturMagazinet "Tredje principen" av Anna Jakobsson Lund.

http://www.litteraturmagazinet.se/daniel-gunnarsson/boklogg/tredje-principen-6865348

Ensam på Mars

På min blogg hos LitteraturMagazinet "Ensam på Mars" av Andy Weir.

http://www.litteraturmagazinet.se/daniel-gunnarsson/boklogg/ensam-pa-mars-2190315

Odinsbarn!

På min blogg hos LitteraturMagazinet "Odinsbarn" av Siri Pettersen.

http://www.litteraturmagazinet.se/daniel-gunnarsson/boklogg/odinsbarn-7034092

Nordic Giants Village Underground London 2015-05-04

Efter en otroligt lång resdag var det äntligen dags att träffa Tommy för lite pubbesök. Först lite käk och en Guiness sedan spana in var Village Underground låg och när det var gjort en ny pub och en Pale Ale. Därefter var det så dags för konsert. Två förband inledde men jag hade svårt med fokus då Nordic Giants hägrade. Så äntligen steg de upp på scen...

Jag hade precis fått deras senaste album och hunnit lyssna in mig på det och det var bra då det är så mycket mer givande när man hänger med i låtarna, speciellt som de är väldigt komplexa.

Musiken kan beskrivas som lugna atmosfäriska partier som bryts av med bombastiska utbrott. Tänk er Sigur Ros parat med Pink Floyd sedan i kvadrat så är det ganska nära sanningen. Med andra ord en komplex upplevelse!

Nordic Giants är två på scenen, Loki och Roka. De spelar flera instrument var men sång/röster är inspelade. Musiken är ofta väldigt visuellt och kopplad till inspelade kortfilmer vilket förhöjer känslan av releaseeffekter och komplicerade rytmer.

Cineastiska ljudlandskap kom jag just på skulle vara en bra beskrivning på vad Nordic Giants skapar. De är som sagt bara två men tillsammans låter de som fler och keyboard står för mycket av ljudbilden. Men som gammal batterist måste jag ge min uppskattning till slagverkandet som är avancerat såväl som massivt. Tänk att jag alltid tyckt att högglansiga trumset sett så snygga ut. Nu har jag sett ett matt trumset i färgen svart och det var grymt läckert!

Lokalen var en liten, mysig och intim. Jag tror det har varit en gammal industrilokal från början. Publiken var lugn och sansad alla 150 så det var tight och gemytlig stämning. Självklart sökte jag upp en plats ändra framme vid scenen, ville ju inte missa något. Tyvärr var det ändå svårt att få bra bilder på grund av mycket blinkade ljus, rök och artister som levde sig in i musiken och var i konstant rörelse.

Kvällen avslutades med att jag fick ta Loki och Roka i hand och tacka för en alldeles fantastisk upplevelse. Vilken härlig kväll i London!

Steven Wilson Stockholm Debaser 2015-04-17

Så var det då äntligen dags! Sex månader efter att biljetterna släpptes, jag köpte två stycken en till mig själv och en till min svåger Gunnar, skulle vi gå på konsert med Steven Wilson (SW). Förväntningarna var höga och känslan i kroppen kan närmast beskrivas som lyckligt nervös.

För att få upp pulsen ytterligare avvaktade bandet några extra minuter innan de gick upp på scenen. Under tiden fick publiken ta del av ett bildspel över ett hyreshus i någon förort till London där lamporna i lägenheterna hela tiden slumpvis tändes och släcktes, förutom i en lägenhet antar jag, där förblev det släckt. Jag syftar på händelsen med Joyce Vincent som 2003 avled i sin lägenhet men först 2006 upptäcktes och vilken utgör bakgrund till SW senaste album Hand. Cannot. Erase.

Så slutligen klockan 20.10 blev det dags för bandet att ta plats på scen. Med sig hade SW Adam Holzman - keyboards, Nick Beggs - bas/chapman stick, Guthrie Govan - gitarr samt Marco Minnemann - trummor (dagen till ära iklädd en t-shirt med mumintrollen). Det man kan säga om detta band är att var och en tillhör absolut världselit på sitt instrument. Trots det lyckas SW få summan att överträffa delarna!

Som väntat inledde SW direkt med Hand. Cannot. Erase. vilket är ett temaalbum om Joyce Vincent (se ovan). Jag trodde att de skulle spela albumet rakt av men halvvägs bröt de av med några äldre låtar bland annat Harmony Korine en av mina favoritlåtar från SW första soloalbum men även Lazarus som är en gammal Porcupine Tree låt från Dead Wing albumet dammades av. Sedan fortsatte de att spela klart Hands. Cannot. Erase, måste säga att det nya albumet gör sig strålande även live!

Efter en kortare paus med släckt scen återkom bandet och då var en vit väv nedfälld framför scenen. Bandet körde igång med den episka The Watchmaker från förra plattan The Raven that refused to sing and other stories samtidigt som en video spelades upp på väven, mycket effektfullt. Sedan kom återigen en samling äldre låtar från tidigare album. Speciellt värd att nämnas är Index som var otroligt mäktig live samt den vackra men sorgliga titellåten till förra albumet The Raven that refused to sing.

Konserten varade i drygt två timmar och var för mig som SW frälst något av en religiös upplevelse. Att ett så bra men svårspelat material kan framföras så musikaliskt tight och lekfullt är världsklass! I och för sig var det en av de sista konserterna på Europa turnén så de var intrimmade men det kan också göra musikerna lite oengagerade men så var inte fallet. Snarare verkade de oerhört alerta och på strålande humör. Musikerna skojade med varandra och SW skojade till och med på Nick Beggs bekostnad utan att det för den skull blev krystat, det smittade av sig till publiken. Skulle ha varit riktigt kul att få hänga med bandet en stund efter konserten!

Höjdpunkter var förutom de som nämnts ovan var Regret #9 och Routine från Hand. Cannot. Erase. Tänk bara om Ninet Tayeb hade kommit upp på scen under Routine, så grymt det hade varit! Eller om en av Marco Minnemanns trumpinnar hade hamnat i min hand. Med det spelar ingen större roll i det stora hela. Det var en alldeles utmärkt konsert trots att inte en enda tråkig stund infann sig...

Kanske världen bästa skiva...

Igår hade jag glädjen att få denna skiva med posten, Airbags Identity. Hade beställt den för ett bra tag sedan men den har varit slut och restnoterad. Finns förvisso på Spotify men glädjen av att äga denna är ofantlig! Jag vet att det ibland är lätt att ta till stora ord när man låter sig ryckas med men detta måste ändå vara en av världens absolut bästa skivor alla kategorier! Vacker sång, långa låtar, svepande gitarrer, atmosfäriskt och ibland blytungt samt med stor variation i låtarna men trots det baserat på minimalistiskt framträngande harmoniska slingor. Som Porcupine Tree fast mer harmoniskt och atmosfäriskt. Tänk Pink Floyd fast mer modernt och mer progressivt. Ett fantastiskt album och ett absolut måste hemma hos musikälskaren!

Nordic Giants UK Tour!

Vilken ofantlig tur man har ibland! Jag skall åka till London med jobbet på studiebesök till LBS och LSE via ERASMUS. Precis några kvarter ifrån mitt hotell kommer Nordic Giants att spela sin andra konsert på deras UK Tour. Nu har jag fixat biljetter online för 145 svenska kronor, snacka om prisvärt. Vilken härlig vår i musikens tecken jag har att se fram emot!

Hand. Cannot. Erase.

Jag har nu i helgen bekantat mig med Steven Wilson's senaste alster. Det blev tre lyssningar igår och hittills tre lyssningar idag. För er som känner till Steven Wilson så vet ni att det inte räcker för ett fullödigt uttalande men jag kan i varje fall med säkerhet säga att det är en fantastisk skiva! Frågan är om inte albumet till och med kommer blomma ut till ett mästerverk fullt i klass med "The Raven". I vilket fall kommer det bli en underbar upplevelse att se honom med band live i Stockholm den 17 april!

Boken "Ondska" på min blogg

Nu kan du läsa vad jag tyckte om boken "Ondska" på min blogg hos LitteraturMagazinet:

http://www.litteraturmagazinet.se/daniel-gunnarsson/boklogg/ondska-4256166

De 5 skivor som gav mig mest 2014!

I detta fall rör det sig inte om skivor utgivna 2014 (även om två av dem är det) utan om de 5 skivor som jag hade störst behållning av och lyssnade mest på 2014!

5. Lunatic Soul - Walking on a flashlight beam

Kom tvåa på 2014 listan! Ett härligt mörkt och suggestivt album att plocka fram för solitär lyssning eller kanske tillsammans med en bra bok. Absolut inte party och absolut inte chill out även om albumet mycket väl lär ge dig rysningar och gåshud.

4. Airbag - The greatest show on earth

Ett norskt band som jag aldrig hört tidigare men upptäckte via Spotify förra året. Mycket Pink Floyd, mycket psyckadeliskt och mycket symfoniskt. Inget nyskapande men otroligt bra och engagerande musik. Har du inte lyssnat på denna skivan så rekommenderas den varmt, lätt att ta till sig och passar många olika känslostämningar!

3. Anathema - Distant satellites

Bästa släppet från 2014 räcker till en hedrande tredje plats på denna lista! Vackert, hårt, rockigt och proggigt om vartannat. Dessutom mycket känsla, vackra harmonier och skönsång! Anathema är en grupp som verkligen blir bättre och bättre för varje skiva, imponerande!

2. Haken - The Mountain

Oj, oj, oj vilken fantastisk skiva! Här flödar det över av skaparglädje och kreativitet. Ibland hör man proggmetall typ Dream Theatre, sedan låter det arenarock typ Queen, sedan åter blir det jazzigt för att gå över i symfonirock i 70-talets anda. Så komplext och så bra men det kräver mycket av lyssnaren med långa låtar, taktbyten och nästan improviserade passager. Kommer man in i det blir man rikligt belönad för här finns verkligen allt. Avslutningen med Pareidolia och Somebody är inget annat än mästerlig!

1. Steven Wilson - The Raven that refused to sing and other stories

Ja, kanske ingen överraskning då detta är ett av tidernas bästa album överhuvudtaget! Kan inte lovorda det tillräckligt, gillar du musik köp albumet och lyssna själv! Musiken fenomenal, musikerna de bästa, låtskrivaren den bästa och helheten en totalupplevelse utan like! Har beställ hans nästa skiva (med samma gäng) Hand.Cannot.Erase som kommer i mars, längtar! Har dessutom biljetter till konserten i Stockholm i april, längtar! Steven Wilson har många olika projekt men hans solokarriär och den med Porcupine Tree är de viktigaste (är du intresserad så kolla även in No-Man, Blackfield och Bass Communion).